Idag fick jag äntligen börja street dance. Vi var 6 st tror jag, men det var några som var intresserade men som inte sagt om dom skulle vara med.
Det var riktigt roligt, men svårare än man tycker att det ska vara. Själva rörelserna var inte så svåra, men man är ju inte van så... men vissa saker är ju lättare än andra, och lättare att få in lättare känslan.
Blir att öva till nästa gång. Jag tror vi alla kom bort oss lite ibland, och det känns väl bra... Vissa hade ju lite dansvana, jag jar ju egentligen iinte dansat sen mellanstadiet när jag dansade flamenco..... Men man ska väl komma in i det efter några gånger :)
Haft ont i knät några dagar nu, men det kände jag inte av under dansen i alla fall.

Varför gör man saker så mycket svåare än det är? Vissa saker är egentligen inte så svåra men man tänker för mycket. Och det är väl det jag gör, och så är jag för feg.
Att fantisera och dagdrömma är så lätt, men där går det ju aldrig fel, och blir alltid som man vill, för det är ju en själv som bestämmer.
Men nothing ventured nothing gained. Om jag inte provar får jag ju inte veta. Och jag kommer ju inte att se han nåt mer, förmodligen, Så varför ska det vara så jäkla svårt att fråga om han skulle vilja hitta på nåt? Men jag är för feg, har ju ingen som helst aning vad han tycker om mig. Hade man pratat lite med han kanske man hade kunnat kolla av läget lite, men det har jag ju inte gjort, och eftersom jag inte jobbar mer så blir det ju svårt att göra det nu.
Men man tänker ju för mycket.... Han kanske inte riktigt vågar heller... Eller så har han förmodigen inte ens tänkt tanken..
Jaja..... Om jag provar får jag veta, om jag inte gör det får jag inte veta. Har jag tur träffas vi nån gång.
Det är faktiskt lite roligt att vara intreserad av någon igen, men inte om jag inte får ut nåt av det nu heller... Och då måste jag ju göra ett försök.

Har varit 3 veckor nu på Anderstorp och jobbat. Idag var sista dagen. Och det var lite typiskt för igår insåg jag att jag nog blivit intresserad av en kille. Som jag bara ser lite på jobbet.... Så jag har faktiskt känt att jag vill städa studentrum, bara för att då får jag ibland se den här killen.... Brukar inte vilja städa studentrum/lägenheter, men nu har jag ju haft nåt att titta på medan jag går till och från vaktmästeriet... Vi har ju inte direkt pratat men har hälsat när vi gått förbi varandra.
Hade man varit lite modigare eller vad man ska säga, hade man väl försökt prata lite mer med han. Frågat hur det går med målandet elle vad som helst, bara pratat lite. Han var i alla fall den som hälsade först, men det har ingen som helst betydelse och sen har vi väl hälsat typ varje gång vi går förbi varandra. Men det är väl sånt man gör. Har ingen aning om vad han tycker om mig. Men förhoppningsvis tycker han att jag är söt i alla fall. Hade jag varit mer som S hade jag väl bara försökt prata med han och sen frågat ut han på date. Men jag är jättedålig på sånt, och jag har ju inte direkt mycket ssälvförtroende när det gäller killar. Men jag har ju aldrig haft tur heller, har liksom svårt att tro att nån skulle vara intresserad av mig.. Men förhoppningsvis har han tänkt lite på mig i alla fall.
Killar vill väl inte höra att dom är gulliga/söta, men han ser bra ut, har mörkt lite halvlockigt hår, jag tycker det är jättegulligt när det lockar sig lite i nacken. Lite längre än mig tror jag, verkar trevlig. Men nu ska jag väl inte se han nåt mer, åtminstone på ett bra tag..
Den snygga taxichauffören jag såg förra sommaren har jag ju aldrig sett igen. Så bara för att jag nu äntligen blivit intresserad av någon igen, lär jag väl inte få se han igen...
Jag vill väldigt gärna få se han igen och då får man väl försöka prata lite med han... Så det är bara att hoppas att man får jobba några dagar till, men det är väl att hoppas för mycket.

Jag tror inte det är meningen att jag ska vilja saker.. Eller jag vet inte... Det verkar alltid vara saker i vägen.
Nu när jag faktiskt vill göra saker och vågar.
Jag har varit hållen tillbaka så länge, men nu vill jag ju göra saker.
Jag skulle vilja söka praktik på en eller två ungdomstidningar, men jag har ju Troy, och om jag far nånstans måste ju mamma och pappa ta hand om honom Jag har pratat med mamma om det förut och då sa hon väl mer eller mindre okej, men hon vill ju inte egentligen. Och jag vill ju inte egentligen att dom ska känna sig tvingade att ta hand om min hund, även om det bara handlar om en månad eller två.
Mamma och pappa tycks tro att jag tänker fara till Malmö eller Stockholm och där kolla om praktik, men det är det ju självklart att jag inte tänker göra. Först måste jag ju kolla att jag får praktik och har nånstans att bo. Se om jag kan få det genom Arbetsförmedlingen eller om jag måste leva på sparade pengar. Men det ska väl gå en månad eller två.
Känner mig egoistisk... Är jag det?

Min lilla älskling börjar bli stor.
Och han börjar nog bli den hund jag vill att han ska bli. Visst måste vi träna mer, men han är mattes hund och det märks. Pappa sa att det märktes redan efter några veckor och det är ju bra, för det är ju faktiskt min hund.
Han är så söt när han lägger tassen på en och talar om att han vill nåt. Eller när han lägger huvudet i knät på en för att han vill gosa. Och så är han ju en riktig knähund :) Han vill nästan alltid ligga i knät. Även när man sitte i fåtöljen. Egentligen får han inte det eftersom han vill upp i knät när vi har folk här på besök, men jag brukar låta honom ligga i knät ibland ändå, för jag okar inte alltid sitta på golvet.



Så här söt var han när han var ca 9 veckor.
Ibland vill jag att han ska vara lite igen. Men han är en rätt stilig hund nu.






Den här gulliga bilden tog min syster i fredags.
Kan man bli gulligare?

Mamma och pappa hade med sig Troy till några vänners stuga igår. Det fanns en sjö där och appa släptte ner Troy i vsttnet. Hna var uppe nästan lika fort igen. pappa sa att han nästan studsade upp.
Jag och mamma skulle föröka bada honom i älven för ungeär en månad sen, men det gick inte. Han tenvägrade. Så fort han fick tassarna i vattnet skulle han upp igen. Gick inte ens att locka i honom med en leksak.'Enda gången han har badat var när vi hälsade på kullbrorsan i Myckle. Fast det var ju inte meningen att han skulle bada då. Han bara gick ut i vattnet och så försvann han. Sen var han uppe vid ytan igen och simmade några simtag sen var han uppe på land igen och dom fortsatte springa omking.
Vet inte om han bev lite rädd eller nåt då eller om hn bara inte tyckte om det. Han gillar inte när det regnar heller så jag börja tro att han inte tycker om att bli blöt.
Känns lite lustigt då det är en ras som ska tycka om vatten. Dart älskade ju vatten. Han har ju sprungit i så fort man öppnat bagageluckan..

Såg på One Tree Hill ikväll. Föra gången fick Hayley och hennes systrar veta att deras mamma skulle dö. Blev tårögd jag med då.
I dagens avsnitt dog mamman. Måste erkänna att tårarna rann på mig. Det är ju så sorgligt.
Om jag skulle förlora min mamma skulle hea min värld krasha. Om jag förlorade min pappa eller syster skulle hela min värld krasha. Jag skulle sitta i ett mörkt hörn och aldrig lämna det, eller gräva en djup mörk grop och sitta där.
Min syster är en så stor del av mig. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne och jag vill inte tänka på det. Om jag förlorade henne skulle jag känna mig så ensam, och det skulle kännas som en stor del av mig saknades.
Samma med mina föräldrar. Vi har en jättebra relation. Tanken på att mista dom....